Igår kväll satte jag andan i halsen, klumpen i magen och tappade hakan när jag såg rubriken "Det blir ingen snö i jul". Det här var alltså ingen lokal blaska, utan en rikstäckande toppnyhet. Självklart ville jag läsa mer, kunde detta verkligen stämma? Artikeln inleds "...om du inte bor i vissa delar av Sverige." Phu! Hoppet finns fortfarande! Tänkte jag, samtidigt som jag blev smått irriterad över mitt engagemang för denna artikel, som inte alls behöver betyda någonting för min egen del. Artikeln fortsatte "Glöm snö på lördag - om du inte bor i Norrland." Just det, behöver inte betyda någonting överhuvudtaget alls för min del. Kul.
"Vissa delar av Sverige" är alltså knappt 60 % av landets yta, OKEJ. Nu vill jag inte framstå som någon obehaglig patriot, det är viktigt att nämna. Jag är mer upprörd över hur dessa artiklar lurar mina känslor! Eftersom jag känner sådant engagemang när det handlar om snö på jul-frågan att jag behöver klicka på länken, är jag samtidigt lurad av hela mediamonstret. I smyg erkänner jag även att jag är lite upprörd över att jag inte kan anse mig passa in i deras läsarkrets, för jag är ju från Norrland. Nobody puts baby in a corner. Eller?
Jag har nu lyckats gå vidare från denna upplevelse, med lite mindre tro på kvällstidningar, och med fortsatt hopp om en vit jul. Vill innan jag avslutar detta inlägg bjuda på juliga bilder från min adventstid här i Umeå. Först ut är pepparkakan som vann vår skapartävling, jag skulle ljuga om jag sa att det var min prestation.. Vill också bjuda er på en uns av stämning från psykologprogrammets luciatåg. Lägg till detta en varm kopp glögg, en lussebulle, en pepparkaka och en clementin. Och psykologinspirerade texter till sång så klart, där har ni det!
Hej fina vänner där ute! Nu vågar jag inte lova någonting mer för denna blogg, men jag hoppas ändå att ni kommer tillbaka till mig.
För er som är uppmärksamma har jag bytt från personalvetar- till psykologstudentska i denna profil. Jag kände att det inte riktigt var nog, att det fortfarande levde en student inom mig, att jag behövde 5 år till. Ja, nu blir det ju inte riktigt fem år till, men nära nog.
Det går alltså att hitta mig i Västerbotten framledes. I Europas kulturhuvudstad. I björkarnas stad. I Umeå! För alla som vill komma och hälsa på säger jag: varmt välkomna! Här känner jag ingen. Ja, nu börjar jag ju lära känna folk förvisso, men nära nog.
När jag idag skulle besöka fb skrev jag som vanligt in ett "f" i fönstret, och föväntade mig (som vanligt) att facebook.com skulle dyka upp i listan (som vanligt). I stället föreslog internet explorer att jag skulle besöka ingenting mindre än folktandvarden.se. SAY WHAT? Så jag förstod. Jag förstod att nu är det återigen dags för mig att slänga på galoscherna och älga ut i alla social networks igen. För så här kan vi inte ha det.
Veckor av formuleringar efter formuleringar efter formuleringar efter formuleringar har precis kantat min vinter. Jag vill be om ursäkt för det. Jag ber särskilt om ursäkt till er som behövt lyssna på mitt nypåfyllda ordförråd och jag ber därtill om ursäkt till mitt sargade ordförråd, jag är så hemskt ledsen. Sedan dryga veckan är i alla fall denna muskel av psykofysiologi inlämnad för granskning och vi har redan firat vår examen.
Och en examen klämmer man inte fram varje dag, hur som helst. Det ska jag be om att få tala om!
Hörs. Hej.
